Det är så sjukt jobbigt när man (jag) hamnar i situationer då jag vill förstå saker, jag vill förstå allt. Men det gör  jag inte? Jag önskar att jag kunde förstå allt, visserligen så förstår jag ju en del. Men jag förstår inte det jag VILL förstå. Det känns som att jag förstår det jag inte vill förstå, och att jag inte förstår det jag vill förstå. Jag undrar egentligen varför det är så? Sen vill jag förstå varför jag agerar just såhär? Varför måste jag bete mig såhär, göra si eller så. Varför kan jag inte bara vara "normal"? Varför kan jag inte bara strunta i saker? Jo, för att jag inte vill strunta i det. Det blir många "skit it" hit och "strunta i det" Dit. Men hur kan jag bara... Strunta i det? Ignorera något som gnager i skallen dygnet runt? Eller, dygnet runt är väl att ta i, men jaah. Ni fattar! Och det finns ju inte någon man kan prata om det med. För nu får jag bara skuldkänslor om jag gör det, men om jag inte gör det mår jag ju så otroligt dåligt. Det är då jag somnar med blöta kinder, huvudvärk och en svullen hals. Och så ska jag väl inte behöva ha det? Eller? Är jag självisk då? Skumt det här med en massa problem. Eller problem, eller  joo. Problem! Jag virrar, antagligen för att jag är trött och irriterad. Ska upp klockan 6 i morgon, mamma drar med mig på 20 i 9 tåget till stockholm. Yey. Dom öppnar... När öppnar dom?

Nåja, vet inte varför jag skrev allt det här, eller allt. Får det att låta som mycket fast det inte är det. Ähhh jag skriver bara ut mina just nu, och det har dom varit läääänge, förvirrade tankar och känslor.
Dags att bege sig!
Puss