..Och blir lägre och lägre för varje steg dem tar..

Vad ska jag göra? Jag ligger ensam, i mitt hem. Ingen mamma att prata om dagen med, ingen pappa att bara krama om som den stora nallebjörnen han är, ingen bror att lacka ur på. Bara en smuttsig hund som snarkar.
Och jag..
Jag förstår inte riktigt. Neeh. Iaf så hade jag matteprov i morgon, men eftersom att jag ska till doktorn, eller vårdcentralen som suger hästanus, missar jag det. Ser på saken både positivt och negativt. Får säkert en möjlighet att göra det på annan tid. Det blir bra, bara jag får reda på snart vad som är fel med mitt knä.
En annan sak som jag har tänkt på och stör mig på, är att mina vänner verkar tro att jag bara driver när jag säger att jag har ont i knät. Jag vet att jag har skrivit det förut, men varför måste dom himla med ögonen när jag säger att jag har ont? Jag nonchalerar inte mina vänner när dom säger att dom har ont någonstans? Gör ni? Vist, jag är en riktigt klumpig människa. Det är någe sjukt hur mycket jag faktiskt lyckas skada mig, men för det driver jag ju inte om mina skador? Jag har en knäskada, för något är fel, och det har jag haft dom senaste 3 &½ åren . Vad ska jag göra? Men jag tiger nog heldre om mina skador när jag är bland dom vännerna som bara ska himla med ögonen och komma med dryga kommentarer om dom bara ska hålla på så. Jag kräver ingen medkänsla, eller lite kanske. Tänk själv om du har så otroligt ont någonstans och det ända du vill göra är att lägga dig ner på golvet och bara skrika ut av smärta, sen när du berättar om det. Då tycker alla att du bara driver? Att ingen bryr sig? Jaa, jag vet inte. Men men, vill dom göra så fine. För! Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad.
Ville bara göra det klart!
Emma