När jag satt på bussen hem igår, började jag tänka ovanligt mycket. Nästan för mycket.. Viste inte om jag ville gråta eller skratta, allt kändes bara inte.. inte helt rätt helt enkelt. Alla minnen spelas om och om igen i mitt huvud, både bra och dåliga. Jag vill inte se dom, höra dom eller ens lägga ner en enda tanke på dom just nu. Jag orkar verkligen inte med det. Försöker få bort dom genom att ploppa på ipoden, men inte fan hjälper det. Jag sätter ju bara på värdelös depp-musik som gör allting ännu värre. Så tänker man jämt och ständigt "tänk om.. tänk om.." Men det finns inget "tänk om", Det kommer det inte att göra heller. Saker händer ju av en anledning. Så jag anser väl nog att jag bara är korkad som ödslar värdefull tid på att gå runt och tänka om. Alltid lyssnar jag på mitt hjärta, egentligen förstår jag inte det uttrycket, hjärtat är bara där för att jag ska leva.. den har ingen röst.. Men iaf, Hjärtat, själen? Allt det som gör att man mår såhär. Att man får klumpar i magen och så.. Men jag borde kanske börja lyssna på min hjärna i stället. Med dom smarta och realistiska svaren. Det finns ju faktiskt inte ett skit jag kan göra! Vad skulle jag kunna göra? Nej, ingenting. Det är som det är, synd bara att det inte finns en slags "delete" knapp i mig. Skulle verkligen behöva en sådan nu..

Blev hemma idag, då jag har haft ont i hvuudet hela natten, plus att mitt knä har värkt så in i bombens att jag knappt fått någon sömn alls. Mådde inge vidare i morse heller.. Suck, orkar verkligen inte vara dålig. Första gången jag är hemma den här terminen. Hoppas jag mår bättre snart iaf.